Några frågor bara.

Arbetslösheten i Sverige är hög. Många fabriker har flyttat till låglöneländer och de enkla industrijobb som finns kvar ersätts med robotar.
Men välstånd finns här ändå. Konsten i ett land som vårt har inte bara blivit att hitta ett jobb, lika mycket att hitta ett meningsfullt jobb.
Vad ska människor göra i det postindustriella Sverige? Sälja något som inte behöver köpas? Utreda något som inte behöver utredas? Överutbilda sig själv eller andra till yrken som nästan inte finns?
Det är inte bara arbetslösa som känner att de är i “åtgärd”. Många anställda känner samma sak.
Koderna för att få ett jobb på den “vanliga” arbetsmarknaden har blivit många och subtila. Det gäller att vara socialt kompetent, stresstålig och välutbildad. Och det underlättar att ha rätt vokabulär, rätt utseende, rätt klädsel.
Men vad händer med alla som blir över, vad händer med dem som inte mår väl av anpassningen?
Vad ska den göra som inte förstår meningen med sitt arbete?
Och hur ska medelålders lågutbildade invandrare lyckas forcera alla de koder som gäller på en svensk arbetsmarknad, där 12 års inskolning genom grundskola och gymnasium blivit minimum.
Man talar ibland om att det behövs sociala företag, kooperativ i en tid som vår. Kooperativ för att människor ska kunna göra det de egentligen vill, bygga världen så som den borde vara. Här är alla med och styr, alla som jobbar erbjuds att bli delägare under premissen – en människa en röst.
Kanske behövs kooperativen som en tredje sektor i en välanpassad tidsanda – för att få utlopp för den kreativitet vi alla har inom oss. Kanske behövs en tredje samhällssektor för dem som inte står ut med orättvisorna, med att jobba ihop till någon annans vinst.
Kanske behöver vi kooperativen för att kunna dela på jobben, för att styra in vårt arbetsliv på något som behövs och som vi mår väl av.
Kooperativet som en förtäckt konstskola, kooperativet som en kreativ amöba, kooperativet som en mötesplats för grupper som knappast aldrig möts i en segregerad värld.
Kunde vi med förenade krafter lösa några av det moderna samhällets problem om än i en liten skala, det var så vi tänkte när Macken startades 2004.
Slit- och slängsamhället där fullt fungerande prylar slängs på återvinningscentralerna. Mackens första uppdrag i Växjö blev att öppna mottagning på återvinningscentralen. Eller åldersförtrycket – att 60-åringar som blivit slitna i kroppen har svårt att få jobb trots att deras erfarenhet och kunskap står på topp. Och SFI-undervisningen som enligt utvärdering efter utvärdering inte fungerar så bra för gruppen lågutbildade praktiker. Det är svårt att sitta still och traggla pluskvamperfekt i flera år när krigsminnen maler i huvudet, när det kliar av arbetslust i händerna. Allt detta lade grunden för Mackens verksamhet.

Fredrik Bergman
Verksamhetsutvecklare